Lyckliga bloggen

Att få sitta med den nya dagen väntande och bara ha positiva känlsor i maggropen är verkligen något att vara tacksam för. Känner inte sprudlande lycka, det kan man ju göra ibland. Men vad ska man kalla detta tillstånd; förväntan, frid…? Att inte ha något som gruvar och ruvar utan bara en känsla av att dagen bär med sig gott.Lyssnar till sommarmorgonljuden, passar på att få dagen att starta i mina tankar och mitt sinne innan barnen vaknat, dricker kaffet som maken satte på för ett bra tag sedan då han drog iväg i jobbet för två dagars bortavaro. Någon sorts tyst överenskommelse. Han tycker nog att det är ganska trevligt att lämna en panna kaffe till mig, och jag känner mig mindre ensam när jag kommer ner och han visserligen är borta men har lämnat spår…Barnen ska vara hos kompisar idag och jag ser fram emot tystnaden och faktiskt också emot att arbeta med mina tankar och formuleringar som idag ska bli till ett worddokument som måste andas betydligt mer ordning och struktur och beslut än mina hittills virriga irrfärder med penna och papper där den handskrivna texten löper på alla håll.

Och så var det ju det där med att sommaren faktiskt är här… Värmen, doften, ljuset, ljuden, känslan… Mer än fantastiskt!

Är så oändligt tacksam över den tid som inne är – sommaren. Och nästan allt ligger framför – nu vill man stanna tiden. Nyper mig lite i armen och försöker hela tiden komma ihåg att njuta nu. Njuta av att barnen inte ska upp efter någon klocka. Njuta av prakten i trädgården. Njuta av hundra varma dagar som fortfarande ligger framför. Njuta av olästa böcker, osedda filmer, väntande samtal, morgonkaffekoppar utan stress, fågelsång, umgänge, tid att bygga andra saker än övriga året. Jag har verkligen blivit en extrem uppskattare av sommaren. Visserligen är väl människan skapad för att arbeta och förvalta – men detta, att vandra omkring utan klocka, att hinna andas, att hinna tänka, att gripa tillfällena i flykten, att ta det som det kommer, att se, höra, känna, finnas…

Efter en veckas campingliv på den stora midsommarbegivenheten för tusentals kyrkfolk i vårt land – Torpkonferensen -vilar barnen ut idag, T jobbar, och jag hämtar mig efter ångestladdat tandläkarbesök…

Veckan har varit bra på många sätt. Barnen är ju stora, så vi har haft det ganska bekvämt. Åttaåringen har vi knappt sett till, sexåringen har vi sett en del, men inte behövt oroa oss för när hon inte synts till. På det hela taget har veckan byggt den här delen av familjen, och väder, husvagn och mycket annat av yttre förutsättningar har varit till vår fördel. Hann med ett kollegialt samtal som jag uppskattade mycket, och så många informella härliga samtal och fikastunder. Efter ganska många år med mycket jobb på Torp njöt vi också av att kunna sitta med näsan i solen flera timmar i sträck i goda vänners lag, utan att vara på väg någonstans. Tror att ett seminarium med Runar Eldebo var det som betydde mest sett ur undervisningsperspektiv. Och så hann vi nystarta/omstarta en god vana, och handla lite böcker, till alla i familjen, och lära oss en ny barnlåt och uppdatera oss på gamla bekanta.

Nu: skönt att vara hemma!

Idag är första sommarlovsdagen även om det är svårt att ana det på vädret. Känns mer som första höstlovsdagen när man tittar ut. Här inne är det däremot mysigt… Alla är hemma och utspridda på tre våningar. T jobbar på vinden, hör hans röst genom dörren ibalnd när han pratar i telefon. Eftersom han mest varit borta denna veckan är det särdeles trevligt. Barnen är hemma och leker något en trappa upp. Hör dem egentligen inte alls, de har stängt alla dörrar som går… Så jag har en hel våning här nere för mig själv och mina tankar, mejl och noter… Det är ju något helt nytt som inträtt i ens liv det sista halvåret… att barnen verkligen klara sig ”själva” om det bara finns en vuxen någonstans i huset. Så det är en ny tid helt klart i ens liv. Är så tacksam också att kunna ge dem detta; att få vara hemma och känna att det är sommarlov. Tillbaka till sångval och mejlande…i stillheten…