Tacksam till en man
Är så tacksam till en man
En särskild en
Han säger varje dag att jag är vacker
Jag kastar ofta bort orden med motargument-sakliga sådana
Ändå fortsätter han oförtrutet
Han överöser mig med nåd
Det är han som lärt mig vad ordet betyder
Han säger att han känner sig halv utan mig
och att han inte vill va någonstans någon längre tid utan mig
För att han inte vet hur han då ska kunna njuta
Han lever som han lär – kärlek är ett verb
Och han låter mig kalla honom ”min”
Ännu en kväll…
… med det där underbara…att det finns människor som är så tänkande, kreativa, älskande, engagerade, grubblande, närvarande… Och som ger sig åt ett gemensamt uppdrag. Detta är bland det bästa jag har.
Så bra det kan va
I våras gjorde något för mig väldigt vuxet; jag bytte tandläkare. Inom samma mottagning. Mina barn har kvar den förra. Så jag träffar även den tandläkaren nu och då. Det är inget fel på den tandläkaren. Men jag har hysterisk tandläkarskräck och har haft två tandläkare på denna mottagning som sakta med säkert i tur och ordning fått den skräcken att lägga sig. Den tredje tandläkaren (som jag nu bytt bort) har fått den skräcken att återvända. Inte för att hon är hemsk på något sätt, men jag har helt enkelt inte fått det utrymme jag behövt (läs… så mycket bedövning jag vill…) Så efter ett akutbesök hos en annan på samma mottagning som var helt underbar gick jag raka vägen ut till receptionen och bad att få byta. Gissa om jag var glad för det idag då jag skulle laga och efter mycket om och men och tre sprutor och väntetid emellan varje ändå hör min tandläkare GNOLA medan han grejar med tanden, som om han har hela dagen på sig… Då insåg jag; det är en gnolande tandläkare man ska ha… en som har tid. Som inte stressar för att det snart är dags för nästa. Som inte får en att bita ihop och gå därifrån med tårarna rinnandes. Utan som undrar hur det går, och har tid att vänta tills hjärtat slår lagom fort och bedövningne når upp till öronen. Tandläkarbesök är hemskt. Men detta är ändå så bra det kan va.
Lilla hon
Idag har jag omväxlande jobbat, varit ledig, tagit hand om nioåringen och själv försökt bli riktigt frisk. Vi åt utelunch och spanade in Blomstergatan i Pildammsparken när vi hade tio minuter över. Tusentals tulpaner!
Jill den förtjusande
Eftersom vi har barn i ”följa-alla-fredagstävlingar-på -TV”-åldern var det igår dags för Talang igen. De har faktiskt varit lite trötta på allt så vi har haft ett par veckors paus, men igår var det dags för semifinal. Då fick vi se en tjej som jag såg redan i första utttagningen. 14 år, enligt sig själv blyg och med dåligt självförtroende går in och sjunger med en sopranpipa som går rakt in i själen och verkar inte fatta själv vad hon gör. Igår var det dags för semifinal så numret, väldigt kort, är lite designat och färgsatt och jäntan, bara 14 ÅR, gör det igen… Hon fick mig att RINGA OCH RÖSTA. Händer aldrig… Bara önskar denna förtjusande unga människa självförtroende och en massa glädje i livet.
Tack till familjen Alnervik
Det är svårt att förklara vad man känner när man bjudit hem Salome, Edvin och Ruben ”för sista gången”. Hade gärna haft er kvar i Malmö. Får förklara bättre imorgon. Just nu säger jag bara TACK!
Update…
Salome & Edvin har funnits med i vår församling fem år…Underbara och älskade av alla. Edvin har lett oss i lovsång, ibland med trubadurgitarren på sig och använt bibelvisor från min egen barndom, lika övertygande som han nästa gång leder tillsammans med tonåringarna så att det ryker. För det mesta i strumplästen. Edvin har alltid glimten i ögat, sin alldeles egna humor och är seriös i allt han gör. Ödmjuk, tjänande, livsbejakande. Allt detta går också att säga om Salome. En otroligt omsorgsfull människa som gett massor till våra barn och ungdomar alla dessa år. Eftertänksam, godhjärtad och aldrig ett ont ord om någon. Otrolig närvaro i sina möten med människor vilket har märkts inte minst tillsammans med barnen. Också med en massa musikalitet och tillbedjan. Känns som att allt de tar i blir till guld och sådant ska ju inte förgås, inte ens nu när de flyttar ifrån oss. Det lär dröja innan vi sett slutet på allt det ni sått in i människor här i Malmö. Och det mesta vet vi ens inte om… Det viktigaste har aldrig varit att synas från någon estrad. Vänner, grannar… att mötas utan att det bedöms och äras offentligt har varit lika viktigt. Känns hårt att inte få ha dem kvar här men det är bara att lyckönska varje sammanhang som får njuta av gemenskap med dem!
Gick i fällan
Idag lyckades servitrisen på Barista lura på mig alldeles för mycket kaffe. Jag som så stolt vägrar köpa dubbelt av Ballerina (som man inte tänkt köpa) trots att man tjänar 22 öre. Idag skulle jag ha en liten kaffe latte på Barista. ”Du vet att du kan få dubbelt så mycket njutning för bara fem kronor extra?” Dvs en stor kaffe latte till det högre priset. Detta kunde jag inte motstå varpå hon sa: Jag ville bara säga det så du inte skulle känna dig lurad! Varpå jag betalade extra mycket för alldeles för mycket kaffe. Tror att jag sedan drack ungefär motsvarande en liten. Snacka om bra försäljare…
En kopp kaffe…
Blev påmind om den här lilla berättelsen idag:
”En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna. ”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.
Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän” ”
Så… tack Lotta !!