Lyckliga bloggen

Hmmm…det här är väl inte så väldigt moget kanske men ganska roligt om alla ursäktar. Min man (och jag med för den delen) har väldigt svårt för telefonförsäljare (oj, där kom det nästan lite förfasande, men det var mer som bakgrund till det som kommer). Igår utspelar sig följande situation (och stackars den försäljaren):

Telefonen ringer (som alltid när det är en försäljare, när man precis har satt sig ner framför tv:n när äntligen alla barn sover) och jag förstår på numret att det nog är en försäljare varpå maken givetvis måste svara.

-Ja, det är T…(med helt vanlig seriös röst faktiskt)
-Hej, det var från Kalle Anka, jag vill prata med föräldrarna
-Ja, då får du ringa 911424 (numret till T´s föräldrar)
-Eh…jaha…är de inte hemma då?
-Jo, de bor där faktiskt…
-Eh…jaha

Efter research fick vi veta att han verkligen ringde Föräldrarna… Varpå vi fick ett skrattanfall… Oj, det var lite elakt va? Men vilken konstig förfrågan? Men vi förlängde vår levnad några minuter i alla fall…

Ja, det var inte så moget det här… det hör jag när det blir till skrift…

Imorse vaknade jag o femåringen till klockradion där väderleksprognosen gick igång. Halvt sovande lyssnade jag till det sedvanliga malandet som väl var ganska obegripligt för femåringen ifråga. När han så kom till ”utsikter för lördag morgon” och fortsatte malandet sa femåringen, medans hon sträckte sig efter avstängningsknappen: ”Jaja, vi har fattat, regn-sol-regn-sol”

”K har förmodligen hört något stort barn på dagis säga ”Tack för maten den var god, under bordet stod en ko” för häromdagen sa hon ”Tack för maten den var god…och så var där en kossa…” ”

Det var ju ett tag sedan det hände nu, men har roat mig med att fnissa åt en del gamla citat från tiden då K var i tre-fyraårsåldern. Här är ett par, ganska roliga, med tanke på att det är en treåring som kläckt dem…

”Följande dialog angående Jesus utspelades ikväll när Ea nattade K:

… … – Hjälper han oss?
– Ja
-Hjälper han oss i kyrkan?
-Han hjälper oss överallt
– I Stockholm eller?…… ”

Och så en till… (nu från K, 4 år)

”-Hur har Gud gjort oss? På motfrågan ”Hur tror du?” svarade K: Först limmade han på huvudet och sedan blodet, och sedan benen o sedan rumpan. Nej förresten rumpan blev när han limmade på benen…”

Ur våra barns dagboksblogg då K var tre år:

”K stod som sagt vid fönstret och flyttade alla prydnadsstenar från en fat med ett tjockt ljus, till locket på en glasburk. Det där med att flytta på de där stenarna har genom alla år varit en stötesten för mamma, så K hade det tämligen aktuellt för sig att det inte är så populärt. Hon gör ändå följande uttalande:
– Titta, mamma! Jag har flyttat alla stenarna till burken! HÄFTIGT!!!
När hon även börjat plocka stenarna från en blomkruka och berättat att det var för att mamma fyller år frågade hon
– Visst blir det fint mamma?!
-Ja, visst, svarade mamma (ngt uppgiven)
– Då får du inte säga; (med tillgjord, pipig röst) ”Du får inte flytta på stenarna!”

K tittade också på en något vissen rest av en ”Hjärtan på en tråd” i en kruka, lyfte upp den med rötter och allt och undrade försiktigt:
– Mamma, vad ska man ha den här till?