Lyckliga bloggen

Så var sista skoldagen här. Oj, vad vi behöver lediga barn, både barn och föräldrar. Riktigt mycket morognplåga sista veckorna.
Men idag kom de iväg utan allt för mycket gnäll och så väntar bara skolavslutning imorgon. Puh!
Ibland känns det som att det inte spelar någon roll om man är ledig, men all roll om barnen är lediga…

Stor eloge till alla föräldrar som är just bara det; föräldrar. Oj, vad vi bygger, planterar, coachar, motiverar, ledsagar, tipsar, tröstar, lyssnar, undervisar, älskar… dagarna i ända. Ofta med en känsla av att göra det otillräckligt. Men ut genom dörren kliver varje morogn individer som är beredda att möta en ny dag. I med- och motgång…

Smärta också vid tanken på alla barn som inte får tillgång till föräldrar av olika anledningar. Och till föräldrar som inte lyckas hantera livet i dem mån som krävs för att få/kunna utöva sitt föräldraskap. Världarna möts och krockar här och där och man blir djupt beklämd över berättelserna bakom attityder och ageranden…

Eloge till alla där ute som försöker skapa en jul för dem som inte orkar ordna det själva. Alla hem dit någon bjuds, mina vänner i kyrkan som ordnar storjul där, alla som besöker någon…

För hur gärna vi vill att julen skulle vara fridens, glädjens och barnens högtid är det långt ifrån så.

Gött att gå hem idag från jobb och säga God Jul, få med sig en och annan julklapp, varma ord och tillfredställd över att fullgjort de flesta åttaganden ändå…
Tror vi behöver de här bubblorna, pauserna, undantagstillstånden, avbrotten…. För att rensa både i hjärnan, veckoschemat och kanske en och annan skrubb.
Även om julen egentligen är kort i tid är den ändå avgörande som det där brottet i läsår, arbetsår, vardagslunk…
Vill utnyttja tiden till att se saker på lite avstånd, få luft i all aktivitet och hinna känna och tänka efter.

Får jag det kan det nog tänkas bli en god jul…

Nu är vi trots allt där… Det är veckan före dopparedagen. Ingen av oss här hemma har hängt med i svängarna i höst, men tittar tvivlande på adventsljusstakens fjärde brinnande ljus, de få paketen i paketkalendern, tittar på kommande vecka med vuxenledigheter och skolavslutning… Vi är där… helt enkelt. Så de kära göromålen får ta vid. I lagom dos och utan några måsten. Och man inser igen vad det betyder för de närmsta (läs:barnen!), stora som små att saker är som de brukar och att de görs i rätt ordning. (Vi var t ex modiga nog att baka ut pepparkakorna på köksbordet istället för köksbänken – inte bra!).

Ska försöka blanda njutning och julenjut med öppna ögon och öron mot allt utanför och runtomkring. Inte så lätt alltid, men försöka duger.

Regnet och novembervädret bidrar inte riktigt och det är julafton om en vecka!
Dags att dona lite och gå in i julbubbla.
Så jag bakar idag pepparkakor. Ger bort några prpparkakshus om de blir fina. Bankar sönder lite polkagrisar och vänder ner i ischoklad. Lyssnar på Nisse Landgrens julskiva. Och tar med mig funderingar på dem som behöver, in i bubblan. Och försluter den inte…

Blev påmind om idag igen att det är så mycket vanligare än man tror att folk går omkring och känner sig ensamma. Att vi lite till mans betraktar de andra och tror att de är omringade av horder av vänner och att de flesta inte skulle uppskatta en injudan från just lilla mig.

Enda motvikten är ju helt enkelt bara att återigen börja kliva in i varandras liv. Bjuda in och låta sig bjudas in.

LillaHon har värmt upp min säng…!

…is YOU!

Så kom hem nån gång då!

Yours forever!

Ringde det där samtalet. Som jag dragit mig för av någon märklig anledning.
Rösten i örat var inte sig lik och behoven var stora.
Puh. Vi måste bli bättre på att se varandra och bry oss.
Inte stoppas av någonting. Inte av stress. Inte av jantelag.
Inte av rädsla. Inte av någonting.
Allra minst i jultid.