5. Värd förtroendet
Så här i jul- och adventstid blir det extra tydligt att Gud lever som han är omtalad… ”Det som inget var utvalde Gud…”
Han planerar att iscensätta historiens grej, en ny tid för hela mänskilgheten, en Frälsare ska sändas till jorden.
Man undrar hur marknadsavdelningen tänkte. Hur kampanjledningen tänkte.
Vi väljer ut en ung tjej, omyndig, outbildad, oansedd, ogiltig… Kvinna helt enkelt. Och om hon trots allt ändå skulle verka värdig så slår vi till med en ogift tjej också. Vi skickar en ängel och berättar att hon ska föda Guds son och att hon ska uppfostra honom tillsammans med sin fästman Josef, som förväntas acceptera oäktingen och stå upp för sin tjej, emot hela etablissemanget, samt släkt och vänner. Vi anförtror Guds son till dessa, och låter honom växa upp i skithålan Nasaret. Varför inte börja på botten liksom?
Vi ser till att de måste föda i stanken och smutsen i ett stall, för att göra berättelsen än mer osannolik.
För att sprida berättelsen och dessutom ge den nyblivna familjen lite gratulationer anförtror vi nyheten åt ett gäng smutsiga bottennapp; herdarna utanför Betlehem. De smälter ju med lätthet in i stallstanken. Ja och så några suspekta astrologer från långtbortistan som på fullt allvar tror sig kunna se i stjärnorna när folk föds. Detta kan bli en riktigt trovärdig berättelse för de närmsta årtusendena.
—
Ibland kan vi bli smickrade och glada över att bli ansedda värda förtroendet. Ett uppdrag, ett ansvar, ett jobb kanske. Men är det Gud som anförtror oss är frågan vad han såg. Kanske inte det vi människor ser. Kanske inte det som vi skulle bli smickade av.
Kanske bara längtan, ett mjukt och lyssnande hjärta, behov, en barnslig tro på honom som talar och skickar.
httpv://www.youtube.com/watch?v=4xTZ0YtMbS8
Kolla vad som fanns på andra plats i söklistan, alldeles efter W Houston 🙂
4. Sträck ut en hand!
Hörde denna definition av lycka:
Lycka…
Nån att älska
Nåt att göra
Nåt att se fram emot
I dessa jultider skriker ensamheten och visar sitt fula tryne i många hörn.
Jag känner mig lyckligt lottad, men det skär i mig över allt det klämkäcka överdåd
av designad jullycka som syns i media, i bloggar, på fejjan och ja…lite överallt.
Funderar på vad jag kan göra…
Leva genomskinligt. Inte lägga upp alla bakbilder på Facebook.
Bjuda in någon. Inte gå med i cirkusen kring prylar, klappar, prydnadssaker. Skänka en peng kanske.
Mest av allt måste det ju göra skillnad att vara medmänniska för någon. Det är i alla fall vad jag behöver.
3. Julsångsfrossa idag!
Idag kör vi julsångsfrossa…
Vi repar och förbereder för
kvällens stora julgudstjänst i
Immanuelskyrkan.
Kom vetja!
Vi hörs!
2. Mörkret flyr
En gång i tiden när jag var på typ sommarkonfaläger så fick vi en fantastisk berättelse berättad för oss den sista natten på lägret. Det var ledarna som bjöd på den bibliska berättelsen om Guds kärlek till människan.
När berättelsen var framme vid att människan blev utkörd ur Eden släcktes alla de levande ljusen som var den enda ljuskällan i den samlingssal vi befann oss i.
Ur mörkret kom orden ”Natt skall inte förbli, där ångest nu råder… Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja, över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart.”
Sedan sjöng vi Stilla natt, en sång som jag sjungit hundratals gånger och kunnat utantill genom en massa luciatåg och julavslutningar.
Men där och då i augustimörkret som förbyttes till ljus, allteftersom stearinljusen tändes igen bara landade den texten så starkt i mig och är för alltid min mesta favorit till jul.
Vilken natt det var! Då änglar besökte jorden och Guds son föds till människa och frälsare. Sedan den natten är ingenting sig likt!
Stilla natt, heliga natt!
Allt är frid, tjärnan blid
skiner på barnet i stallets strå
och de vakande fromma två.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.
Stora stund, heliga stund!
Änglars här slår sin rund
kring de vaktande herdars hjord,
rymden ljuder av glädjens ord.
Kristus till jorden är kommen,
Eder är frälsaren född.
Stilla natt, heliga natt!
Mörkret flyr, dagen gryr.
Räddningstimman för världen slår,
Nu begynner vårt jubelår.
Kristus till jorden är kommen.
Oss är en frälsare född.
1. Tusen juleljus
För några år sedan hade Bolibompa en utmaning till Sveriges alla barn.
Det gick ut på att göra snällheter och rapportera in dem till Bolibompa.
Där skulle så programledarna sätta en nål på en Sverigekarta för varje snällhet och så skulle man få se hur det fylldes upp över hela Sverige med snällheter.
Så här i adventstid, när det lackar mot jul känns det som en ypperlig utmaning.
Att göra snällheter, skapa ljusglimtar, tända ett ljus för någon annan.
Så att det kan få lysas upp i varje hörn, av tusen julljus…
Hur många får du ihop?
”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
Jesus i Matt 25:40
Trött & varm
Idag tar det stopp återkommande i någon ledning mellan talcentra och mun. Och även internt i hjärnan. Varje gång en vettig tanke dykt upp har jag fått skynda mig att verkställa den eller skriva upp den. Annars skulle småmejlen och detaljerna alldeles försvinna. Och tillvaron består av hundra sådana just nu inför stora JULGUDSTJÄNSTEN på lördag. Ska bli så helroligt och mysigt att verkställa alla sånger, intron, barngrejer, saxsolon osv…
Och i övrigt så blir det julkalender fr o m imorgon. Förhoppningsvis lite tankar som ger bränsle till den här speciella månaden. Både mörk och ljus samtidigt.
Måndagskoppkaffe
Med Ella på Wayne’s coffee…
Kreativitetens mysterier
Kände mig i en kreativ återvändsgränd när jag försökte sparka igång imorse.
(Och då tänker jag inte en återvändsgränd full av kreativitet, utan en återvändsgränd på kreativitetens område..)
Har gått och värkt sedan i tisdags morse på ett drama – en liten teatersnutt till söndagens söndagsskola.
Det ska beskriva sanningen att Gud är god. Hjärnan är tom, word-dokumentet 100% blankt.
Och det är så märkligt med kreativitet och idéer. Hur de inte går att frammana men helt pötsligt är där.
Mitt när jag la ner alltihop och stirrade in i en vit kakelvägg (utsikten från ett varmt bad), så började
ändå tankarna snurra; komma och gå, bilderna avlösa varandra, tomhet bytas mot åtminstone fragment.
Inte fantastiska idéer, men likväl idéer.
Hur händer det? Lite mystiskt är det.
Men tänker att det är slående att vi är avbilder av en som skapar.
Fragment av livskvalitet
Det är verkligen intensivt den här veckan. Försöker ta djupa andetag, sjunka lite djupare ner i förarsätet medan jag kör, sparka två sparkar i lövhögen jag går förbi, blunda mot solen medan jag låser upp bilen, se folk i ögonen…
Och tänka att livet är inte det som kommer sedan, utan precis det här.
Och att det är mitt ansvar att nästa vecka blir annorlunda…
Fin vanlig dag
Lång dags färd mot natt är det idag.
Men vad fin den blev i all sin vanlighet.
Tioåringen fick vara hemma och kurera förkylning.
Trots detta, trots långa bilköer hem, trots jämntjockt mörker mest hela dagen,
trots mat som inte föll alla på läppen, trots läxor, trots duschtvång,
trots att läggdags tog åttaåringen med total överraskning,
trots regn imorse, trots… så har det inte kivats ett enda dugg eller tappats tålamod, eller gnällts.
Vissa dagar kan bli magiska. Helt vanliga dagar.