Kontraster
Åker från mitt lilla radhus i den månadsgamla stora fina bilen. Över axeln hänger väskan inköpt för en billig peng på chartern häromsistens. Parkerar bakom parken där mötet ska äga rum. Halar upp iPhonen och messar maken var jag håller hus, så att han vet att han är ensam hemma med kiviga kidsen. (Han sitter och jobbar instängd på vinden). Kidsen som för övrigt tyckte det verkade tråkigt att hänga med till Folkets park om man inte ens fick åka karuseller… Känner hur attributen krockar i mötet med en annan tillvaro.
Mötet är med en ny bekantskap. Som bor i en för liten lägenhet. Som berättar om utanförskap, språkbarriärer, fördomar, svarta minnen. Som sörjer att dottern måste gå om en klass för att det inte funnits stöttning nog. Som ser fram emot att dottern så småningom kanske ska kunna få en egen cykel.
I vårt samtal om kampen för ett fungerande liv här, om svåra uppbrott från främmande länder, om helt andra levnadsnivåer före den stora flykten säger hon: Man kan inte få allt…
Nej, det kan man ju inte. Tydligen kan man inte få bo i sitt land med garanti om livet. Tydligen kan man inte få bo i ett nytt land och där kunna försörja sig själv, eller ha en tillräckligt stor lägenhet, eller bli bemött med respekt och nyfikenhet.
Man kan inte få allt… Många använder det när vi suckar över att allt var bra på semestern utom kaffet. Eller när nya boendet visserligen har kakelugn men inte kvällssol på balkongen. ”Jaja, man kan ju inte få allt.”
I en helt annan del av världen, om än geografiskt i precis samma stad, finns de som inte kunde få allt; som fick välja mellan döden och flykten.