Lyckan över ett barn, och ett liv
Idag följde jag med min yngsta dotter och en av hennes kompisar till Knattejympa på Friskis&Svettis. Brukar annars hålla till alldeles bakom vårt hus på en annan anläggning men just det här passet finns på en passande tid på Heleneholm. Ville ha lite koll på dem så jag tränade inte samtidigt utan satt och tittade in genom en glasruta, medans jag lyssnade lite i min iPod… Att se mitt fruktansvärt vackra barn, funka därinnanför glasrutan i en grupp med mest bara främmande barn, förtjust titta sig i de stora speglarna på väggen, ge järnet varje gång det var dags att kuta runt och sedan mycket modigt vara den första att vara hök på ”Under hökens vingar”, var bara ett sådant lyckorusframkallande scenario. Tänk att få vara en del av en sådan persons liv…Att dessutom vara nr1 (hennes pappa får ursäkta), helt otroligt!
Existensberättigande
Den här alldeles nya bloggen tillägnar jag några särskilt betyd elsefulla personer. De är inte på något vis befriade från kritiskt tänkande, analyser, och åsikter; men lär mig ändå mitt i allt att tänka positivt, för att använda en klyscha. (Men har man en blogg som heter lyckliga bloggen har man väl redan slagit i botten vad gäller klyschighet…) (och med en sådan vinjettbild…). Personerna är Tomas; min man, Malin; min låtsassyster (tänk, Nigel frågade verkligen om vi var systrar), Daniel; min chef, och Greta; min svärmor.
Allt började för några veckor sedan då Annika Lantz gästades av en för mig okänd person som precis hade skrivit en bok som lite gjorde upp med gnället bland särskilt småbarnsföräldrar, då jag bara kände att jag måste göra något som motvikt till just detta; allt gnäll hos mig själv över en massa saker när mitt egentligen är fantastiskt. T o m att förklara detta utan att raljera över alla raljanta bloggar är svårt… (ja, nu föll jag väl förresten dit?), men annars är det just detta som kommer vara huvudregeln för detta bloggande – det får inte förekomma något surt, sarkastiskt, raljant, ironiskt, nedlåtande, utvärderande, osv osv i dessa inlägg. Tänker att det blir någon form av experiment – är det överhuvudtaget möjligt? Tänker att det också blir en terapi, och kanske i bästa fall, en liten motvikt, vem vet?