Lyckliga bloggen

I våras gjorde något för mig väldigt vuxet; jag bytte tandläkare. Inom samma mottagning. Mina barn har kvar den förra. Så jag träffar även den tandläkaren nu och då. Det är inget fel på den tandläkaren. Men jag har hysterisk tandläkarskräck och har haft två tandläkare på denna mottagning som sakta med säkert i tur och ordning fått den skräcken att lägga sig. Den tredje tandläkaren (som jag nu bytt bort) har fått den skräcken att återvända. Inte för att hon är hemsk på något sätt, men jag har helt enkelt inte fått det utrymme jag behövt (läs… så mycket bedövning jag vill…) Så efter ett akutbesök hos en annan på samma mottagning som var helt underbar gick jag raka vägen ut till receptionen och bad att få byta. Gissa om jag var glad för det idag då jag skulle laga och efter mycket om och men och tre sprutor och väntetid emellan varje ändå hör min tandläkare GNOLA medan han grejar med tanden, som om han har hela dagen på sig… Då insåg jag; det är en gnolande tandläkare man ska ha… en som har tid. Som inte stressar för att det snart är dags för nästa. Som inte får en att bita ihop och gå därifrån med tårarna rinnandes. Utan som undrar hur det går, och har tid att vänta tills hjärtat slår lagom fort och bedövningne når upp till öronen.  Tandläkarbesök är hemskt. Men detta är ändå så bra det kan va.