Livsåskådning?
Vilket otroligt konstigt ord by the way…
Men nu var det inte det utan bara en fundering så där lite för mig själv om inte vi har fått en ny just sådan; livsåskådning, mitt ibland oss, som heter livsstilsbloggar. Alla de där om inredning, lantliv, bakning och jag vet inte allt. Som är vackra, vilsamma, inspirerande, tänkvärda… Och om man ska tro kommentarsfälten; en daglig vana, det man börjar dagen med, inspiration för vardagen, näring att orka framåt.
Låter rättså bekant. Förr hette det morgonandakt…
Tydligen kan vi orka även denna dag pga någon annans helgutflykt, brödbak, kvalitetstid med familjen eller ommålade hallmöbel.
Blir rätt fundersam. Det finns något djupt sympatiskt med denna vänliga, trevliga (kvinno)bloggosfär. Men vad drivs vi framåt till och vad gör den inspirationen med folk?
Att härma en annan familj, eller tro att normen är ett stylat kök med vackra bakformar. Är det på riktigt livskvalitet och att forma sitt liv så att det på ett unikt sätt gör avtryck och betyder något för andra människor. Att drivas framåt av andras tillsnyggade tillvaro? Är det inspiration på riktigt?
Vill nog hellre gå till honom som kallar sig Källan.
Måndagskoppkaffe
Eller måndag förresten… vad är det för dag? Härliga jullovsbubblan där dagarna blir namnlösa och alla dagar känns som ledig måndag. Som vi längtat!
Fick kaffe och skinkmackapremiär på säng imorse, och för att kunna prata utan att väcka barn gick vi ner med hela härligheten, satte oss på kuddar på golvet vid soffan och mysåt och småpratade medans dagen och barnen vaknade. Bra start!
Livet är skört…
…tänker jag idag.
Man vet knappt om vinden är kall,
eller om solen är varm.
Vädret är liksom både ock.
Och trots att man med många andra idag tänker på det man inte längre har,
så är livet fyllt av mysterier och man får hålla andan
när man tänker på vad man har fått.
Skört och ibland skröpligt.
Skört och bedårande vackert.
Oavsett gör det nästan ont.
Morgonljus och morgonkaffe
Vem vet hur många fler ljumma soliga morgonrundor i trädgården man får göra…
Imorse var ljuset magiskt, när solen knappt orkade ovanför hustaken…
Färgerna glöder och t o m det vissna och bruna är vackert…
Bröllopsdag igår
Finfin middag bara Mannen och jag. På fantastiska och fridfulla Skanörs Gästis.
Förnöjsamhet…
Det sägs så mycket…”att ha något att se fram emot”, som ett bärande hopp, som något som ska ge energi och uthållighet.
”Man får leva på hoppet”. Vi behöver morötter för att orka, och drivs framåt av väntande ledighet.
Kan bli trött på det för egen del. Tänker att vi borde bli bättre på att ”fira av”, sådant som ligger bakom och sådant vi uppnått, istället för att vara där innan det hänt. Och se vad vi har istället för att sträva mot det vi inte har. ”Om bara…” driver oss ibland i högre grad än ”Eftersom…”
Tänker på Bibelns ord om att ge vidare gratis, det vi fått gratis. Att ge i tacksamhet över det vi har. Att njuta det läge i livet vi är i just nu. Att se ljusglimtarna och fånga dem och vänta en stund vid dem, hellre än att jaga vidare tills det händer.
Vad är det egentligen jag behöver? Mer av… vadå?
Hörde av en god vän om en undersökning i USA där man fick frågan om man var rik. Ingen var det. Och alla ansåg sig behöva ungefär dubbelt så mycket som man hade nu, för att vara nöjd. Oavsett på vilken nivå man var. Tänker att det kanske gäller på fler områden än pengar.
Också när man tittar på sina egna prestationer är det så mycket lättare att sucka över de vita fläckarna av ”ogjort”, eller ”inte tillräckligt bra”, än att vara nöjd över det dagen gav och det man uppnådde.
Den här novembertiden vill jag vara nöjd med den jag är, i tacksamhet över det jag har, se det som finns runt mig och fira vid dagens slut det som jag uppnådde.
Tid att landa
Andra lördagen i rad som vi alla är hemma mest hela dagen. Efter ovanligt mycket helgjobb för båda, långa rader kalas för barnen och resor hit och dit går vi nu in för landning och tar höstlov. Fullt av aktivitet på sitt sätt, men ändå i ett stilla varande för oss vuxna mitt i allt. Vi behöver det. Barnen behöver det. Mycket irritationer på slutet. Plus logistiknötar att knäcka. Plus relationsfnurror både här och där. Plus ett oändligt antal bokade kvällar. Plus ett njurstensanfall för maken. Plus jag vet inte allt. Nu blir det läger för ett barn. Dagaktiviteter för ett annat. Lite barnvaktande i helgen. Mindre jobb. Bröllopsdag. Tid. Sovmorgnar. Fix med barnens rum. Hösta färdigt i trädgården där det fortfarande blommar. Bara Han och jag när barnen är borta. Kanske någon långutflykt. Kan vara rätt välgörande att lämna stan även när det bara är för några timmar. Mest av alt bara vila och gemenskap. Obruten tid.
En undangömd dag
Lyckas sällan bli ledig min lilla ledighetsbubbla på torsdagar som tanken är, men sitter idag i en undangömd bubbla som är rätt skön. Dimman ligger tät utanför fönstret och STING hjälper mig till höststämning. Sitter så bakom ljusa gardiner och knåpar på lite administration…. Det är tyst, och tiden står lite stilla. Ganska behagligt ändå.
Ett djupt andetag…
Som ett djupt andetag i Guds famn, och inledning till vila är helgens helgmålsbön från vår kyrkfoajé, med Malin!