Lyckliga bloggen

Satt med fyra kloka, kreativa, engagerade människor i I´s vackra hem där frukosten stod framdukad när vi kom. Bilresan gick förbi doftande fantstiska gula rapsfält och dagen kunde väl knappast startat bättre.

Under många timmar stötte vi och blötte sedan det gemensamma uppdraget, framtiden för det, och försökte måla bilden, drömmen, följa vägen fram till önskade mål, teckna ned vad som måste färga och driva arbetet framåt och vad egentligen uppdraget nu är. Fantastiskt.

Sedan kokade hjärnan och kunde liksom inte sluta. Och det blev dags att gå hem och ta tillfälligt helg. Innan det är dags för jobbhelg…

Torsdag förmiddag. Min alldeles egna lilla parentes i vardag och jobb. Där man mitt i en mening, mitt i listorna, mitt i allt, bara sätter ett kommatecken och går in i sitt egna. Idag pyssla med plantor, träna, dricka kaffe i solen och låta tankarna komma och gå…! Sedan nytt kommatecken om en stund och så fortsätter allt efter denna sköna lilla bisats.
Om det nu är så att livet består av huvud- och bisatser. Tror inte det egentligen. Men kanske ändå ett sätt för mig att värna den här dyrbara stunden.

Vardagslyx, det uppskattar man när man varit utan den. Att få vakna en tisdag och få starta upp en ny arbetsvecka på precis det sättet som man brukar, önskar, är van vid och mår bra av. Som skapar de förutsättnignar jag behöver för att fungera en kommande intensiv period. Lämna friska barn i skolan. Se solen lysa. Inte åka till akuten. Få småprata med varma, uppskattande kollegor om det som varit och det som kommer. Dricka en massa kaffe. Städa mejlboxen. Och göra de nödvändiga listorna. Jag måste. Jag borde. Jag skulle tjäna på. Jag ska unna mig. Upptäcka att där finns en och annan lucka för de långa linjerna som måste målas. Väntande mysig lunchbokning. Och fortfarande solsken. Och ingen som ringt från skolan när det redan gått två och en halv timme av dagen. Hälsan, skör och osjälvklar verkar vara med oss en dag till. Stundande kreativt möte ikväll. Förälskad i Mannen som känns förunderligt nära trots fem mil bort. Äntligen fick jag min tisdag!

Vilket otroligt konstigt ord by the way…

Men nu var det inte det utan bara en fundering så där lite för mig själv om inte vi har fått en ny just sådan; livsåskådning, mitt ibland oss, som heter livsstilsbloggar. Alla de där om inredning, lantliv, bakning och jag vet inte allt. Som är vackra, vilsamma, inspirerande, tänkvärda… Och om man ska tro kommentarsfälten; en daglig vana, det man börjar dagen med, inspiration för vardagen, näring att orka framåt.

Låter rättså bekant. Förr hette det morgonandakt…

Tydligen kan vi orka även denna dag pga någon annans helgutflykt, brödbak, kvalitetstid med familjen eller ommålade hallmöbel.
Blir rätt fundersam. Det finns något djupt sympatiskt med denna vänliga, trevliga (kvinno)bloggosfär. Men vad drivs vi framåt till och vad gör den inspirationen med folk?

Att härma en annan familj, eller tro att normen är ett stylat kök med vackra bakformar. Är det på riktigt livskvalitet och att forma sitt liv så att det på ett unikt sätt gör avtryck och betyder något för andra människor. Att drivas framåt av andras tillsnyggade tillvaro? Är det inspiration på riktigt?

Vill nog hellre gå till honom som kallar sig Källan.

…tänker jag idag.
Man vet knappt om vinden är kall,
eller om solen är varm.
Vädret är liksom både ock.

Och trots att man med många andra idag tänker på det man inte längre har,
så är livet fyllt av mysterier och man får hålla andan
när man tänker på vad man har fått.

Skört och ibland skröpligt.
Skört och bedårande vackert.

Oavsett gör det nästan ont.

Vem vet hur många fler ljumma soliga morgonrundor i trädgården man får göra…
Imorse var ljuset magiskt, när solen knappt orkade ovanför hustaken…
Färgerna glöder och t o m det vissna och bruna är vackert…

Finfin middag bara Mannen och jag. På fantastiska och fridfulla Skanörs Gästis.