Det lider mot vår!
Den här hösten gick så fort och lätt så den där obändiga längtan efter ljuset och våren som brukar infinna sig så här års infinner sig inte. Vilken bonus!
Först var sommaren lång, sedan var hösten fin och så kom snön och vintern innan man ens hunnit vänta. Så reserverna är inte uttömda och ändå kommer snart den tiden då man får börja vänta, och under tiden köpa tulpaner och planera för sommar.
Igår eftermiddag kändes det till och med ljusare än vanligtvis, kan det vara möjligt, eller kanske inbillning?
Bonus i år är att snön ligger över alla tulpanlökar och skyddar dem både från att komma upp och bli uppätna, redan i januari.
Gott nytt år så långt
Mitt i vila och trevligheter.
Sol och krispigt väder. Pyjamasdag igår. Traditionsenligt nyårsdagsfirande med fina vännerna. Filmkväll med T.
Ledig söndagsmorgon nu. Ovanligt i sig och den enda förutom en i höstas på den här sidan sommarsemestern. Middag hos farmor och farfar.
Och så väntar ny halvledig vecka.
Gott nytt år
Kommer man inte sakna 2010 lite? Tyckte siffran i sig var snygg, jämfört med 2011. Och mycket bra hann hända också. Nioåringen påminde oss dock igår om en hel del elände globalt sett. Så det finns anledning att hoppas på ett bättre nytt år.
2011 är också året då A´s tvillingar föds. Vilken dag som helst dessutom. Det är året då nioåringen blir tio. Det är året då några drömmar ska infrias och många föresatser förverkligas. Det är året då vårt badrum blir klart, ett tredje äppelträd planteras, och ett arbetsvrå på vinden till mig ställs iordning. Det är året då vi hinner med att träffa en massa folk.
Och det är året då kärleken växer.
På fredag!
Efter att ha börjat nedräkningen då det var 54 dagar kvar till julafton, har sjuåringen nu det betydligt enklare; det är helt enkelt på fredag!
Själv stirrar jag på fjärde ljuset, försöker ta in datumet och ledigheten och få upp farten något lite.
För ska det bli någon julafton här på fredag för familjen får vi nog fixa lite till; åtminstone gran och skinka 😉
Underbart nog har snön landat igen och allt är vitt och vackert. Och barnens jullov är flämtande nära; imorgon ska vi följa med dem på skolavslutning.
Igår var det så otroligt najs på gudstjänsten med ett fantastiskt lovsångsteam; nya och gamla bekantskaper, åtminstone två generationer (och ja, jag är ur den äldre), otroligt sammansvetsad känsla. Lön för ytterligare ett års teamarbete och kryddat med nya talanger som kommer med den rätta ”andan”.
Uppdukad middag hos vänner efter avslutad kyrkkaffediskning; varmt och skönt och vilsamt!
Så… dagen och veckan verkar lovande med mycket eftervärme att luta sig mot!
Heja mina team!
Intensiv vecka med avslutande teamsamling föfr lovsångsteamet och avslutande teamsamling med barnteamet. Det senare firades med Nobelfest. God mat, fin dukning, tacktal och nomineringar.
Vad mycket galet man får för sig, men vad kul och värt besväret.
Det som görs tillsammans med människor man gillar, lär känna och respekterar blir så mycket mer livgivande och roligt.
Hemmafix
Idag vilar vi. Trötta! Nioåringen har feber.
Men det behövdes nya lussebullar ändå. Och så ville T testa baka knäckebröd. Blev hur gott som helst. Såklart finns inget recept. Och så behövs det skottas snö. Och tas tag i några byrålådor som håller på att gå sönder av för mycken last. Med julsång och juleljus och många pauser mellan varven går det ändock vägen.
Värd förtroendet
Så här i jul- och adventstid blir det extra tydligt att Gud lever som han är omtalad… ”Det som inget var utvalde Gud…”
Han planerar att iscensätta historiens grej, en ny tid för hela mänskilgheten, en Frälsare ska sändas till jorden.
Man undrar hur marknadsavdelningen tänkte. Hur kampanjledningen tänkte.
Vi väljer ut en ung tjej, omyndig, outbildad, oansedd, ogiltig… Kvinna helt enkelt. Och om hon trots allt ändå skulle verka värdig så slår vi till med en ogift tjej också. Vi skickar en ängel och berättar att hon ska föda Guds son och att hon ska uppfostra honom tillsammans med sin fästman Josef, som förväntas acceptera oäktingen och stå upp för sin tjej, emot hela etablissemanget, samt släkt och vänner. Vi anförtror Guds son till dessa, och låter honom växa upp i skithålan Nasaret. Varför inte börja på botten liksom?
Vi ser till att de måste föda i stanken och smutsen i ett stall, för att göra berättelsen än mer osannolik.
För att sprida berättelsen och dessutom ge den nyblivna familjen lite gratulationer anförtror vi nyheten åt ett gäng smutsiga bottennapp; herdarna utanför Betlehem. De smälter ju med lätthet in i stallstanken. Ja och så några suspekta astrologer från långtbortistan som på fullt allvar tror sig kunna se i stjärnorna när folk föds. Detta kan bli en riktigt trovärdig berättelse för de närmsta årtusendena.
—
Ibland kan vi bli smickrade och glada över att bli ansedda värda förtroendet. Ett uppdrag, ett ansvar, ett jobb kanske. Men är det Gud som anförtror oss är frågan vad han såg. Kanske inte det vi människor ser. Kanske inte det som vi skulle bli smickade av.
Kanske bara längtan, ett mjukt och lyssnande hjärta, behov, en barnslig tro på honom som talar och skickar.
December har börjat bra
Snön vräker ner och på den stunden jag skjutsade sjuåringen till skolan hann våra fotspår utanför huset snöa igen totalt. Får ängna mig åt en favoritsyssla; snöskottning!
Nu är det ju december; en favoritmånad. Ofta hinner man inte känna efter för man dränks i jobb, men i år tycker jag att det är lite lugnare i avslutningen. Härligt att hinna njuta av det som är tänkt att njutas av. Som att sjunga julsånger, sjunga med barn, göra julpyssel (är INTE en pysslare, men i lagom dos, på lagom nivå…). Som att träffa team för sista gången för året. Fira av.
Snön hjälper ju till. Allt är julvackert och ljust. Hyacinterna slår ut. Har världens vackraste vita amaryllis. Njuter äppleglögg från Kivik. Har redan hunnit ha lussekattsgäster. Barnen studsar numera upp för att hinna se julkalendern.
Hoppfullt helt enkelt.