Lyckliga bloggen

Älskar faktiskt snön, så är det. I Malmö är det nästan provocerande. Men hur kan man inte älska att dimma, blåst, gegga och mörker förvandlas till ljus, vitt, vackert, rent, klart…?

Helgen blev så mysig som man kunde förvänta sig.

Plus ännu mer pulkaåkning än man kunnat förvänta sig.

Plus en massa cred för gudstjänsten igår plus ännu mer cred för FÖRRA gudstjänsten. Inte så vanligt ändå.

Plus mer snö än man vågat hoppas på.

Plus ett jättefint mejl.

Plus en trevlig inbjudan, en glad nyhet, ett mysigt samtal vid kyrkfikat, och en rolig upptäckt.

Imorse gick allt hur bra som helst trots att barnen somnar för sent varenda måndag pga nioåringens ridning. Arton minuter före skolstart anlände vi och sedan vände jag hem igen för att ta tag även i mitt liv. Efter alldeles för mycket jobb förra veckan hade jag bestämt mig för en god start på denna.
Återvände alltså hem, tog med mig Bibel, almanacka och blivande to do- lista och satte mig och en stor kopp kaffe i sängen.
Har också hunnit med värdefulla möten/samtal efter det och fler väntar innan dagen är slut.
Good day!

Vi hade en fin helg. Särskilt jag och maken. Vi gick här och knegade med ryggont och städning och sådant, men hade genomgående så skönt och mysigt, och det fanns tid för återhämtning. Kom ikapp med samtal och reflekterande också, även om man ju egentligen aldrig kan få nog. Så…ibland är det rätt att inte delta i allt man skulle kunna delta i, hur bra det än är. Av ren överlevnadsinstinkt.

Nu väntar intensiv vecka. Men solen skiner och jag känner mig inte utschasad. Och enda sättet att äta upp en elefant är att börja med en tugga. Och allt det där…

Och för att allt inte ska vara trälig vardag; först lite pelargonpyssel.

Hade en tisdag som såg fulltecknad ut i almanackan. Gillar egentligen inte att dra igång en ny arbetsvecka på det sättet. Vill starta själv, skaffa mig koll, få klart to do-listor, och veta vad som kommer först. Veta vad jag själv tänker innan man dränks i anrop.

Nu var den här tisdagen inte sådan utan fyra samtal och planeringsmöten i rad väntade. Där min roll antingen var att mentora eller att få fram ett resultat.

Vad överraskad man kan bli av hur samtal eller planering av riktiga saker kan bli livgivande och nästan livsförvandlande. Där man själv blir mentorad och uppbyggd och uppmuntrad, där ett planeringsmöte blir till tillbedjan.

Så kan livet vara. Tacksam.

Idag var T lite taxi åt sina föräldrar som besökte och smyckade några gravar här på Östra kyrkogården. Vid en av dem anslöt jag och sjuåringen. Där ligger nämligen vår lille pojke Adam som inte fick leva en enda dag efter en alldeles för tidig förlossning i adventstid 1999. Han blev begravd hos T´s mormor och morfar och där ligger numera också T´s  morbror begravd. Så där strålade vi samman idag för att tända ljus och sätta någon blomma. Samtidigt men ovetandes kom så svärmors svägerska, alltså änkan efter T´s morbror plus hennes barnbarn M (mina barns syssling) och hennes pappa. Så två barnbarnsbarn till Ia och Hugo, plus barn och barnbarn och ingifta var samlade där en stund.

Men först var det bara jag och sjuåringen efterosm vi promenerat dit och fick vänta ett tag på de andra. Vi tände ljus och pratade om det märkliga att det finns en pojke i familjen som vi inte fick lära känna. Och sjuåringen föreslog att vi skulle sjunga en sång. Så det gjorde vi; hon och jag. Där vid de tända ljusen, hos storebror Adam. Vi sjöng ”Ty så älskade Gud hela världen…”

Sedan ville hon vara där en stund hos sin bror och ta kort på allt. Barn är så naturliga. ”Om Adam levat hade jag inte varit jag.”

httpv://www.youtube.com/watch?v=dl8j0PKeGFI&feature=related

Lillan är på tjejparty ikväll. Så vi hade en ovanlig och fin kväll med nioåringen, som inleddes på resturang och fortsattes i soffan framför Idol. Mysigt att röra sig kring Möllan med fina hon och äta gott och njuta av stunden!

…är det att ha varma, stöttande, tröstande, peppande, älskande vänner. Som man kan ringa och briefa livet med och som alltid står vid ens sida. Behöver inte va att de alltid håller med, men att de vet när det är tid för vad. Är som att kasta sig i en hög med bomull; inga vassa kanter. Som att dricka en varm latte; god eftersmak och eftervärme. Som att få en vitamin- och energiinjektion; man blir friskare på sikt och orkar en stund till. Som ett djupt andetag; friden sänker sig och syresättningen stiger.

Tack säger jag bara.

I bilen på väg till skolan fick jag två telefonsamtal som båda innebar inställda saker idag. Insåg att jag likaväl kunde sitta hemma och jobba eftersom dagen innehåller förberedelser för söndag mestadels. Så nu råder stillheten och tystnaden. Hör köksklockan ticka vilket man bara gör när alla andra är någon annanstans. Endast smulorna från frukosten vittnar om att här pågått något helt annat för bara ett par timmar sedan. Hemtrevligt det också. Att veta att de finns.

Och att en dag i stillhet ligger framför.

Utanför fönstret är det riktigt höstigt idag. Helt plötsligt är tillvaron därute ganska gul…

Och så är det fredag också… Det är också trevligt i all sin vanlighet. Som en present en gång i veckan.

Kan bli en bra dag. Finns en del borden men om man är riktigt sträng, inte så många måsten. T är ledig. Sjuåringen vill stanna kvar på äventyrsbadet efter simskolan och har fått ett halvt löfte. Solen skiner. En del glada tillrop efter gårdagen väntar i mejlboxen.