Dagens lista
Idag gläder jag mig åt
1. E har överraskat med framdukad frukost (hon är fem år… så kaffet fick jag göra själv)
2. Dagens två utflykter
3. Imorgon kommer de två missande länkarna hem – längtar som tokig
4. På fredag har vi vår bröllopsdag
5. Solen verkar lysa igen
6. Köpte en vit orkidée igår så helt plötsligt ser vår köksfönster inte miserabla utan fantastiska ut
7. Inatt har inte E hostat
8. En gammal nöt på jobbet håller på att lösa sig
9. Köpte en ny utomhuslykta igår
10. Städade i hallgarderoben lite igår och kontaterade att vi har vantar som räcker resten av barnens hela barndom…
Dagens lista
Sådant jag saknar idag:
1. Tomas
2. Klara
3. Att vara vi fyra
4. Tomas famn
5. Tomas röst
6. Tomas pussar
7. Prata med Klara
8. Natta Klara
9. Äta nattmacka med Klara
10. Prata med Tomas
…och ungefär tusen saker till på samma tema… deär nämligen 150 mil bort, i Luleå. Här är fruktansvärt tomt efter dessa älskade två. Och det är väl något sorts uttryck för stor lycka. Åtminstone brukar jag försöka säga det till Klara när hon längtar ihjäl sig efter ngt – att det är bra för det betyder att man älskar…
På fredag är det vårt jubileum. Älskade!
Vara glad för det man har, medan man har det
Idag lämnar maken barnen till skola och dagis, vilket händer ungefär en gång i kvartalet pga de arbetstider vi har (idag är han sällsynt ledig). Otroligt skönt att slippa känner man då… Men så står man ändå där i dörren och tittar långt efter de älskade tre som helt plötsligt får dela något och jag är inte med. Jag känner att jag går miste om något. En hel halvtimme av döttrarnas liv som egentligen brukar tillhöra mig… Tänk om de pratar om något jätteviktigt eller intressant. Så helt plötsligt var det inte något skönt att slippa utan en dyrbar gåva att njuta av varje dag. Ganska typiskt oss människor. Att ta det nära och kära och invanda för givet och önska oss bort… när allt vi någonsin kunde drömma om egentligen finns alldeles bredvid.
Min man
Blir superlycklig när jag tänker på att vi firar tioårig bröllopsdag nästa fredag. Pratar nog om det tre gånger om dagen… Hittade en helt fantastisk låt häromdagen som jag tillägnar Min man… Den kunde varit skriven av mig (om jag kunde skriva en så bra låt) och dessutom är där munspel med! (Som är Min man´s instrument) och sjungs av en av mina favoriter; Lisa Nilsson… Leta upp den på iTunes från skivan Små rum! Den heter Min man…
Min man han kysser som ingen annan
Hans kyss är som vallmoblomman röd
Min man han skrattar som ingen annan
Hans leende gör mig varm och glad
som vallmoblommans blad
Ref: Han är min himmel och mitt hav
Han är marken där jag går
Han är luften när jag andas
För han hör vad ingen hör
och han ser vad ingen ser
min man
Min man han älskar som ingen annan
Hans lust är som vallmoblomman ren
Min man förstår mig som ingen annan
Han ser och han ger mig lugn och tröst
som vallmofältens röst
Min man kan göra vad ingen kan
Hans tanke är fri och målet högt
Min man, så ärlig och så sann
Hans blick går igenom ben och märg
som vallmoblommans färg
Begravning idag
En sak som kan vara så otroligt blandat vad gäller känsloregister är ju sorg, och möte med döden och livets slutskede. Pga mitt jobb har jag varit på ganska många begravningar, där den som dött är någon jag vet vem det är, men inte hade så nära relation till. Man kommer till begravningen för att vara med på något sätt och utföra ett uppdrag, och så ändå drabbas man av något, som väl inte är sorg utan något annat. Jag blir starkt berörd av själva Livet tror jag. Att en enda människa faktiskt lämnar spår, inte minst i form av efterlevande. Att en enda människa bär så rik frukt så att ett kapell fylls av folk. Den avlidne ikläds någon sorts pondus bara pga sin levnad, det är minsann ingen dålig bedrift att ha levt ett helt liv.
Idag var det min svärmors storebror som var föremålet för högtiden och det är givetvis rörande att en 86-åring lämnat avtryck och en hel släkt efter sig och att sitta där och betrakta Livet en stund. För en begravning handlar ju till sin största del om Livet, inte om Döden. Det blev nog mest tydligt när det lilla barnbarnet läste upp ett brev till sin käre morfar. Helt plötsligt känns allt så relevant och naturligt.
Den inledande musiken var ”Så skimrande var aldrig havet” – fantastiskt. För 61 år sedan möttes de – svärmors avlidne storebror och hans änka. Och nu satt hon här och tog farväl. Säkert med den där första kyssen i säkert förvar i minnet. Vilken rikedom att se tillbaka på 61 år tillsammans! Hmmm, där har jag femtio kvar!
Ett sjätte kärleksspråk
Jag och maken har förmånen att finnas med i vår kyrka och hjälpa till med något som kallas Äktenskapskursen. Den sista kurskvällen handlar om något som författare Gary Chapman kallar för de fem kärleksspråken; sätt på vilka vi förmedlar och förmår ta emot kärlek. De är Ord, Presenter, Fysisk beröring, Tid, Tjänster… Häromsistens var det ett par som ville lägga till ett sjätte; och det gjorde man gärna för det vackra namnets skull: Varma överraskningar! Tänker att de flestas tillvaror skulle bli annorlunda om vi berättade om vår kärlek med just Varma överraskningar… Tjusigt…
Bra saker idag
1. Maken vänder hemåt ikväll
2. Stundande lunchen med gamla goda vännen Minna
3. Dotterns otroliga energi på morgonen – hon drev oss andra till vansinne med sjungande, tramsande och pratande…
4. Höstlöven
5. Lite piggare än igår
6. Snart höstlov
7. På fredag är maken o jag lediga tillsammans!!!!!!!!!!!!!
8. Allmän eftervärme efter helgens olika möten med vänner, korta o långa…
9. Läxläsningen igår kväll med K… så många samtal vi hann ha
10. Tvätthögen som försvann från sovrummet igårkväll; med hjälp av K (”Det är väldigt bra att ha barn mamma, för då blir saker mindre jobbigt eftersom man kan få så mycket hjälp…”)
Ja, och så är ju själva livet faktiskt en gåva…
Lyckligt för liten tös
Ord som hittar fram
Varje gång det händer är det en så stor lycka för mig, att några ord man säger, spontant i ett samtal, eller genomtänkta, filade på i kanske en predikan; når fram och blir till något förändrande hos den som råkade höra dem. Det kan man gotta sig åt faktiskt…
När det är som det ska
Blev så väl bemött idag och är så tacksam över det. Behövde ställa in en sak med kort varsel med min vän Maria. Det var verkligen med svansen mellan benen… Det var inte ”OK” att göra så… Ändå möts jag bara med nåd, förståelse och dessutom en utsträckt hand. Jag tänker att det är väl så här det ska va… Att vi behandlar varandra väl… Men så är det väl inte alltid… Och därför blir man så tacksam över att få känna sig frikänd, förstådd och accepterad fullt ut, även när man gjort bort sig lite.