Dagens lista
Idag gläder jag mig åt
1. E har överraskat med framdukad frukost (hon är fem år… så kaffet fick jag göra själv)
2. Dagens två utflykter
3. Imorgon kommer de två missande länkarna hem – längtar som tokig
4. På fredag har vi vår bröllopsdag
5. Solen verkar lysa igen
6. Köpte en vit orkidée igår så helt plötsligt ser vår köksfönster inte miserabla utan fantastiska ut
7. Inatt har inte E hostat
8. En gammal nöt på jobbet håller på att lösa sig
9. Köpte en ny utomhuslykta igår
10. Städade i hallgarderoben lite igår och kontaterade att vi har vantar som räcker resten av barnens hela barndom…
Planer för imorgon
Ganska nyvakna har jag och enda hemmavarande dottern planerat morgondagen. Då ska vi åka till nyöppnande (för året) Tomteland på Vellingeblomman. Pappa är ju inte hemma så man kan få börja njuta av julen hur tidigt man vill… sedan ska vi på bio; Lilla spöket Laban. Verkar ju bli mysigt…
Dagens lista
Sådant jag saknar idag:
1. Tomas
2. Klara
3. Att vara vi fyra
4. Tomas famn
5. Tomas röst
6. Tomas pussar
7. Prata med Klara
8. Natta Klara
9. Äta nattmacka med Klara
10. Prata med Tomas
…och ungefär tusen saker till på samma tema… deär nämligen 150 mil bort, i Luleå. Här är fruktansvärt tomt efter dessa älskade två. Och det är väl något sorts uttryck för stor lycka. Åtminstone brukar jag försöka säga det till Klara när hon längtar ihjäl sig efter ngt – att det är bra för det betyder att man älskar…
På fredag är det vårt jubileum. Älskade!
Dagens lista
Tillsammans med halva svenska folket är här mina just nu favoritförfattare:
Håkan Nesser.
Läste honom första gången för ganska många år sedan, innan jag visste att han var ganska bästsäljande och innan hela Van Veeteren-serien ens hade kommit ut. Var fast! Men de historierna är ju oftast absurt svarta. Det sista nu som finns att läsa; Barbarotti-sviten är något alldeles extra. Och hittills smäller En helt annan historia högst.
Stieg Larsson.
Läste honom nu i slutet av sommaren – sist av alla. (Har konstaterat att det måste vara de vanligast förekommande böckerna i min bekantsskapskrets hem…) Och ja…motvilligt nästan måste man ju erkänna att det finns en anledning. Gillar den andra; Flickan som lekte med elden mest.
Camilla Läckberg.
Det här är mycket motvilligt… Men efter att ha läst första boken var jag fast bland dessa VANLIGA människor i hålan i Bohuslän. Underhållning är det hur som helst. Utan ansträngning.
Karin Alvtegen.
Har redan skrivit om det… Men nu är jag färdig med Skugga och det är alltid ett sorgearbete att lägga ifrån sig en sådan bok. När kommer hennes nästa?
Khaled Hosseini.
Flyga Drake och Tusen strålande solar… Det blir fånigt att nämna dessa ihop med några andra böcker, de är helt i en klass för sig. Antingen har man läst dem och det går inte att beskriva. Eller så har man inte – och då borde man.
Favoritlunch
För några veckor sedan åt vi lunch på Café Ceder. Vi var sena så där var nästan folktomt och gav inget särskilt intryck mer än att det ligger ganska icke-flådigt på Östergatan men att maten däremot var jättegod. Idag kom vi däremot kvart över tolv och fick trycka ner oss vid de två enda lediga platserna. Maten var jättegod igen och nu har jag kollat hemsidan http://www.cafe-ceder.se/, och sammantaget börjar man fatta; det är fler än vi som tycker det är ett schysst lunchställe – hit går många och man blir inte besviken!
Man ska tydligen le när man tänker på träning
Det är Friskis & Svettis motto. Och med den här fantastiska anläggningen hundra meter bakom vårt hus har de verkligen gett mig en present. Huset är ngn sorts gammalt lokgarage och allt är väldigt ljust och vackert med mycket karaktär. Och man ler faktiskt både på väg dit och på väg hem. Tack Friskis!
Vara glad för det man har, medan man har det
Idag lämnar maken barnen till skola och dagis, vilket händer ungefär en gång i kvartalet pga de arbetstider vi har (idag är han sällsynt ledig). Otroligt skönt att slippa känner man då… Men så står man ändå där i dörren och tittar långt efter de älskade tre som helt plötsligt får dela något och jag är inte med. Jag känner att jag går miste om något. En hel halvtimme av döttrarnas liv som egentligen brukar tillhöra mig… Tänk om de pratar om något jätteviktigt eller intressant. Så helt plötsligt var det inte något skönt att slippa utan en dyrbar gåva att njuta av varje dag. Ganska typiskt oss människor. Att ta det nära och kära och invanda för givet och önska oss bort… när allt vi någonsin kunde drömma om egentligen finns alldeles bredvid.
Min man
Blir superlycklig när jag tänker på att vi firar tioårig bröllopsdag nästa fredag. Pratar nog om det tre gånger om dagen… Hittade en helt fantastisk låt häromdagen som jag tillägnar Min man… Den kunde varit skriven av mig (om jag kunde skriva en så bra låt) och dessutom är där munspel med! (Som är Min man´s instrument) och sjungs av en av mina favoriter; Lisa Nilsson… Leta upp den på iTunes från skivan Små rum! Den heter Min man…
Min man han kysser som ingen annan
Hans kyss är som vallmoblomman röd
Min man han skrattar som ingen annan
Hans leende gör mig varm och glad
som vallmoblommans blad
Ref: Han är min himmel och mitt hav
Han är marken där jag går
Han är luften när jag andas
För han hör vad ingen hör
och han ser vad ingen ser
min man
Min man han älskar som ingen annan
Hans lust är som vallmoblomman ren
Min man förstår mig som ingen annan
Han ser och han ger mig lugn och tröst
som vallmofältens röst
Min man kan göra vad ingen kan
Hans tanke är fri och målet högt
Min man, så ärlig och så sann
Hans blick går igenom ben och märg
som vallmoblommans färg
Begravning idag
En sak som kan vara så otroligt blandat vad gäller känsloregister är ju sorg, och möte med döden och livets slutskede. Pga mitt jobb har jag varit på ganska många begravningar, där den som dött är någon jag vet vem det är, men inte hade så nära relation till. Man kommer till begravningen för att vara med på något sätt och utföra ett uppdrag, och så ändå drabbas man av något, som väl inte är sorg utan något annat. Jag blir starkt berörd av själva Livet tror jag. Att en enda människa faktiskt lämnar spår, inte minst i form av efterlevande. Att en enda människa bär så rik frukt så att ett kapell fylls av folk. Den avlidne ikläds någon sorts pondus bara pga sin levnad, det är minsann ingen dålig bedrift att ha levt ett helt liv.
Idag var det min svärmors storebror som var föremålet för högtiden och det är givetvis rörande att en 86-åring lämnat avtryck och en hel släkt efter sig och att sitta där och betrakta Livet en stund. För en begravning handlar ju till sin största del om Livet, inte om Döden. Det blev nog mest tydligt när det lilla barnbarnet läste upp ett brev till sin käre morfar. Helt plötsligt känns allt så relevant och naturligt.
Den inledande musiken var ”Så skimrande var aldrig havet” – fantastiskt. För 61 år sedan möttes de – svärmors avlidne storebror och hans änka. Och nu satt hon här och tog farväl. Säkert med den där första kyssen i säkert förvar i minnet. Vilken rikedom att se tillbaka på 61 år tillsammans! Hmmm, där har jag femtio kvar!
