Lyckliga bloggen

Blir superlycklig när jag tänker på att vi firar tioårig bröllopsdag nästa fredag. Pratar nog om det tre gånger om dagen… Hittade en helt fantastisk låt häromdagen som jag tillägnar Min man… Den kunde varit skriven av mig (om jag kunde skriva en så bra låt) och dessutom är där munspel med! (Som är Min man´s instrument) och sjungs av en av mina favoriter; Lisa Nilsson… Leta upp den på iTunes från skivan Små rum! Den heter Min man…

Min man han kysser som ingen annan
Hans kyss är som vallmoblomman röd
Min man han skrattar som ingen annan
Hans leende gör mig varm och glad
som vallmoblommans blad

Ref: Han är min himmel och mitt hav
Han är marken där jag går
Han är luften när jag andas
För han hör vad ingen hör
och han ser vad ingen ser
min man

Min man han älskar som ingen annan
Hans lust är som vallmoblomman ren
Min man förstår mig som ingen annan
Han ser och han ger mig lugn och tröst
som vallmofältens röst

Min man kan göra vad ingen kan
Hans tanke är fri och målet högt
Min man, så ärlig och så sann
Hans blick går igenom ben och märg
som vallmoblommans färg

En sak som kan vara så otroligt blandat vad gäller känsloregister är ju sorg, och möte med döden och livets slutskede. Pga mitt jobb har jag varit på ganska många begravningar, där den som dött är någon jag vet vem det är, men inte hade så nära relation till. Man kommer till begravningen för att vara med på något sätt och utföra ett uppdrag, och så ändå drabbas man av något, som väl inte är sorg utan något annat. Jag blir starkt berörd av själva Livet tror jag. Att en enda människa faktiskt lämnar spår, inte minst i form av efterlevande. Att en enda människa bär så rik frukt så att ett kapell fylls av folk. Den avlidne ikläds någon sorts pondus bara pga sin levnad, det är minsann ingen dålig bedrift att ha levt ett helt liv.

Idag var det min svärmors storebror som var föremålet för högtiden och det är givetvis rörande att en 86-åring lämnat avtryck och en hel släkt efter sig och att sitta där och betrakta Livet en stund. För en begravning handlar ju till sin största del om Livet, inte om Döden. Det blev nog mest tydligt när det lilla barnbarnet läste upp ett brev till sin käre morfar. Helt plötsligt känns allt så relevant och naturligt.

Den inledande musiken var ”Så skimrande var aldrig havet” – fantastiskt. För 61 år sedan möttes de – svärmors avlidne storebror och hans änka. Och nu satt hon här och tog farväl. Säkert med den där första kyssen i säkert förvar i minnet. Vilken rikedom att se tillbaka på 61 år tillsammans! Hmmm, där har jag femtio kvar!

Jag och maken har förmånen att finnas med i vår kyrka och hjälpa till med något som kallas Äktenskapskursen. Den sista kurskvällen handlar om något som författare Gary Chapman kallar för de fem kärleksspråken; sätt på vilka vi förmedlar och förmår ta emot kärlek. De är Ord, Presenter, Fysisk beröring, Tid, Tjänster… Häromsistens var det ett par som ville lägga till ett sjätte; och det gjorde man gärna för det vackra namnets skull: Varma överraskningar! Tänker att de flestas tillvaror skulle bli annorlunda om vi berättade om vår kärlek med just Varma överraskningar… Tjusigt…

1. Maken vänder hemåt ikväll
2. Stundande lunchen med gamla goda vännen Minna
3. Dotterns otroliga energi på morgonen – hon drev oss andra till vansinne med sjungande, tramsande och pratande…
4. Höstlöven
5. Lite piggare än igår
6. Snart höstlov
7. På fredag är maken o jag lediga tillsammans!!!!!!!!!!!!!
8. Allmän eftervärme efter helgens olika möten med vänner, korta o långa…
9. Läxläsningen igår kväll med K… så många samtal vi hann ha
10. Tvätthögen som försvann från sovrummet igårkväll; med hjälp av K (”Det är väldigt bra att ha barn mamma, för då blir saker mindre jobbigt eftersom man kan få så mycket hjälp…”)

Ja, och så är ju själva livet faktiskt en gåva…