Oväntat
För några veckor sedan satt jag & femåringen på den lilla vackra svarta bänken utanför det lilla chocolateriet på gågatan, alldeles bredvid Village för övrigt… E var trött i benen, och ville läsa en bok som vi precis fått på McDonalds. Så satt vi där i höstsolen på den lilla vackra bänken och läste bok och helt plötsligt kom en kvinna ut från affären och undrade om hon fick bjuda oss på två hembakade gräddbullar. De små gräddbullarna räckte hon fram på en liten silverbricka. Lite mållös av denna oväntade och ovanliga händelse åt vi så våra små gräddbullar i solen på den lilla bänken… Gräddbullen visade sig för övrigt vara en utsökt blandning av mandelbiskvie och gräddbulle… Mmmmm…
Fullt komp
Lycka är utan tvekan att veta att man har fullt komp med sig på söndag… Tänk om alla musiker där ute visste det… Och så är det inga halvkrattor vi pratar om heller…
Tokstöld
Ah… när jag vandrar runt i bloggosfären, som jag unnat mig en del ensamma kvällar på sistone måste man förundras över hur mycket tid många har… att berätta om hela sitt liv i bloggen… ”Jag bloggar, alltså finns jag”… Men en hel del bjuder ju på så mycket fantastiskt så man blir ju tacksam över denna nya värld av möjligheter till input och goda idéer.
Nu bara tokstjäl jag genom att bjuda på ytterligare ett inlägg från Jonas Helgesson. Du hittar hans blogg här:
http://cp-bloggen.blogspot.com/
Hörde denna historia idag. Ganska vist sagt.
En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonnäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar.
Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna.
Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det. Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Naturligtvis fyllde sanden upp resten av tomrummen.
Han frågade ännu en gång om burken var full. Studenterna svarade med ett enhälligt ”ja”.
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.
”Nu”, sa professorn medan skratten klingade ut, ”vill jag att ni påminns om att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna. Familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som – om allt annat gick förlorat och bara dessa återstod – ändå skulle uppfylla och berika ert liv.
Småstenarna representerar andra sakerna som betyder något, som ett hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat – småsakerna. ”Om ni lägger sanden i burken först”, fortsatte professorn, ”går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig.
Så… var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt.
Ta hand om ”golfbollarna” först – sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.”
En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log. ”Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er; att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän”
Musikglädje
I söndags hade vännen Edvin dragit ihop värsta bandet till vår gudstjänst… Dubbla trummisar, dubbla klaviaturer, dubbla gitarrer… Man kan ju bli lycklig för mindre… Inte riktigt samma standard på söndag men förutom mina gitarrister har nu hjälten Jan lovat vara med, som spelar typ allt… Så nu är snart kompet på plats…
Vilken helg!!!
Något utmattad sitter jag här på måndag förmiddag… En helg som inneburit så mycket positivt!
1. I fredags våfflade jag håret på sjuåringen som sedan var på sitt roligaste kalas någonsin enligt egen utsago. Vad stor hon verkade när hon gav sig iväg, med sin partyfrisyr och dinglande örhängen.
2. I lördags åkte jag en bit upp i skånska skogarna där vår Alphakurs (grundkurs i kristen tro) hade internat fredag-lördag på Granlidens pensionat. Där njöt jag av samtal med människor som nosar på det här med att ha en personlig relation med Gud och som i många stycken verkar fattat mer än vi som var där för att försöka hjälpa dem på vägen… Så vitaliserande!
3. På kvällen var vi hemma hos goda vänner som hade Jonas på besök, gemensam ung bekant som förra året stormade in i hela församlings hjärta när han jobbade som vår ungdomsledare. Jättemysigt att sitta ner i goda vänners lag och bara skoja och prata och äta gott.
4. Igår firade vi gudstjänst och Edvin ledde lovsången med bl a en alldeles ny egen låt som alla verkade gilla. Vi slösade på resurser och njöt av sjumannaband plus sångare… Sagolikt roligt för alla inblandade.
5. På eftermiddagen: äntligen dags för vår klassfest! Jag tror den blev bra! Åtminstone var maten god, alla barnen svettiga, golven fulla av popcorn och klassen glad.
6. Sent på kvällen fick jag förmånen att somna med femåringen på armen.
Ja, och första advent närmar sig!!!
Den här bilden tog jag förra året i november…
Yes we can
Två uttryck/slogans har följt mig den här veckan… Det ena inte så överrskande från Obama… ”Yes we can”… Vi kan ju inte allt, men det är kraftfullt när gråtande amerikanskor ljudar med i den suggestiva lilla satsen… Känns som om det viktigaste ordet där är ”vi”…vilken kraft att få känna tillhörighet och runga i med Yes we can!
Det andra är från Friskis som vill att alla ska le när de tänker på träning… Tänk om alla instanser i min vardag jobbade med det målet… Mina barn ”Mamma ska le när hon tänker på att få iväg oss till dagis/skola”. ICA Maxi ”Våra kunder ska le när de tänker på att stå i kö vid våra kassor”. Dagis: ”Föräldrarna ska le när de tänker på dagislämning”. Kyrkan: ”Alla ska le när de tänker på att komma och städa”. Vägverket: ”Bilisterna ska le när de tänker på Ringvägen i rusningstrafik”. Jag själv: ”Barnen ska le när de tänker på att träffa mamma efter en dag på skola/fritids/dagis”. En kraftfull liten drivkraft faktiskt.
Gräva guld
En av mina läsare 🙂 har klagat på den senaste veckans tystnad här på bloggen. Har förklarat det lite på skoj med att ”jag får ju bara skriva positiva saker”… Sanningen är väl att jag inte haft tid, lust och ork; hoppsan. Nu sitter jag här i ottan och börjar leta i känslan; om den rätta bloggkänslan kan infinna sig. Läget är mörk novembermorgon, det ösregnar ute och jag har legat sömnlös sedan kvart i tre… Och därför jobbat sedan fem… hmmm… men följande saker pockar på när jag börjar gräva i mitt inre och i min närmsta omgivning…
Ja, regnet smattrar rättså hemtrevligt, mörkret låter stearinljusen komma till sin rätt, barnen snusar underbart o sött i sina sängar och maken är hemma och ljuden från duschen som strilar vittnar om att här finns fler än jag hemma. Det är fredag så det innebär varm oboy till frukost, kanske kommer hjälpa upp barnen ur sängen. Har fått gjort mycket under min sömnlösa morgon, så kanske kan jag blunda en timme på förmiddagen. Stundande lunch med fina vännen L. Och så ÄNTLIGEN klassfesten på söndag, blir kanon!
