…när Camilla&Sören gifte sig!

Stor lycka för oss att få vara med!

Här är mitt tal…äras den som äras bör (Camilla alltså!)

Kära, kära Camilla!

 Kan du tänka dig en karta, med många olika hållplatser eller orter och där man sätter en röd nål vid varje plats, eller hållplats där man stannat till, eller besökt.

 Om jag skulle göra en karta över mitt liv, eller min resa om man så vill kalla det, ja, det senaste 15 åren i alla fall, och satte ut varje viktigare händelse som en ort eller en hållplats och sedan tog fram de röda nålarna… Och om nålarna skulle sättas ut på varje plats, varje för mig viktig händelse där du varit närvarande eller involverad eller haft en betydande plats…då skulle det lysa rött ganska snart över hela denna livskarta.

Det är helt enkelt så att du finns med i så mycket av det väsentliga jag varit med om under de 14 år jag fått känna dig.

Under några av de tidigaste åren av vår bekantskap handlade det för mig nästan om ren  överlevnad, hade jag inte haft dig hade jag överhuvudtaget inte funnits där jag finns idag. Du har varit kollega, vän, bollplank, axel och bara allmänt sällskap…

Tills Tomas kom och tog över var det du som jag nästan varken kväll pratade med; i telefon dock…Jag tror att du visste allt om mig under de åren. Och när det någon gång inte gick att dela allt, fanns du ändå där och bara var med mig och lät mina tårar trilla utan att ställa frågor.

 För allt detta är jag dig evigt tacksam.

Med dig vågade jag sådant jag inte vågade. Orkade sådant jag inte orkade och förstod sådant jag inte förstod.

 Med dig har jag ordnat tjejmiddagar, spelkvällar, sjungit lovsång hundratals gånger, bott i husvagn, på vandrarhem och på hotell, åkt tåg, färja, flygplan, bil och cykel, delat in alphadeltagare i grupper, haft smågrupp, gudstjänstgrupp, nattvardsgrupp, lovsångsledargrupp, … Ja, de röda nålarna på kartan blir många.

 När jag gifte mig var du så allra högst närvarande. Du hyste min färdigsydda klänning i någon månad, du jobbade och stod i med att vara en av värdarna, ordna möhippa, duka, du sjöng på vigseln, du var min tärna och det var hos dig jag tillbringade natten före bröllopet för en sista tjejkväll. Och du kom dagen efter bröllopet för att dela presentöppning med oss.

 När Klara kom tog du henne till dig och har blivit den största förutom hennes egen familj för henne och det är så stort att se för en mamma.

 När Ella föddes var du faktiskt den första hon träffade i hela sitt liv, förutom sin mamma och pappa. Du kom och levererade pizza och choklad till oss när Ella bara var några timmar gammal.

Ett oändligt antal födelsedagar & barnvaktskvällar har fortsatt att göra dig till en så självklar del av vårt och inte minst våra barns liv så att vi anser dig helt oumbärlig, alldeles oersättlig och alldeles…underbar.

 I vår familj säger vi ofta ”Du är finast i världen”. Och det är svårt att tänka sig vår familj utan att du dyker in, vid alla viktiga och gärna oviktiga händelser. Så jag vill bara säga: Du är verkligen finast i hela världen.

 Och så Sören! Vi är så glada att det blev du som Camilla gifte sig med! Att hon hittade någon som så varligt tar hand om henne och som hon var trygg nog tillsammans med så att det bara gick att slänga sig i famnen på dig. Du måste också vara finast i hela världen.

 Stort, stort grattis idag och var nu så där underbart och fantastiskt rädda om varandra!

Camilla & Ella, bara ca fem timmar gammal

Camilla är med oss på Gotland, Klara är 2,5 år

Idag predikade min kollega Johan Pernryd alldeles väldigt lysande. Bara det kan man ju bli väldans lycklig av. Dessutom, på ett djupare plan handlar predikan om lycka…nja…eller i alla fall vad som gör livet värt att leva och vad som inte gör det.

Lyssna här:

http://www.immanuel.nu/predikan.php

Guldgator, änglar som sjunger och spelar harpa, portar av pärlor, bomullstussemoln, philadelfiaost, luciaklänningar,… är det bilden vi har av det eviga livet som hägrar när detta jordeliv är slut… ?
Då kan man förstå varför vi lever våra liv som skållade råttor och varför upplevelsesemestrar och snabba karriärer är viktigare än någonsin – vi har ju helt enkelt ganska bråttom att hinna med allt roligt och utmanande innan denna tristess bland moln, och harpomusik bryter in i våra liv.
Eller har vi glömt bort hur det egentligen ligger till med ”det eviga hoppet”— med den framtid som Gud lovat oss i Bibeln, då Guds rike ska komma helt och hållet, och Guds vilja ska få ske helt och hållet…

Tänk om det är som att ständigt kunna välja vad man vill av soluppgång och solnedgång, fester och tysta retreater, skidsemester i alperna, surfsemester på en söderhavsö, symfoniorkestrar, melodifestivaler, allsång på skansen, jazztrios, strängmusiken, kammarkörer, psykedelisk hårdrock, …

Eller tänk dig din favoritmaträtt, ditt favoritcafé, din favoritutflykt, din favoritlåt, ditt favoritradioprogram, din favoritleksak, din favoritvän; ALLA dina vänner, din favoritsport, din favoritbil, din favoritutsikt, dina bästa minnen, dina största förhoppningar, din starkaste längtan, … samtidigt och hela tiden, utan slut…

Kanske är det inte precis så i himlen, men beskrivningarna i Bibeln verkar vara ett försök att beskriva något som är så underbart att det inte går att beskriva.

Du som inte gillar att skotta snö – du slipper att skotta snö, du som inte gillar popmusik – du slipper det, du som inte gillar värmeböljor – du slipper det… eller kanske inte, men det står i Bibeln att då – i den framtiden, då Guds rike har kommit helt och hållet, och då Guds vilja sker hela tiden – finns det ingen klagan mer… Så antingen händer det något med oss, eller så händer det något med tillvaron. För det kommer inte finnas något att klaga på…

Tänk dig en tillvaro utan kräksjuka småbarn och brustna relationer… en tillvaro utan leukemidiagnoser, ångest, självmordstankar, hemlösa, utvisningshotade, och misshandlade. Och för att sträcka oss lite längre, en tillvaro utan svält, krig, flyktingläger, ond bråd död, AIDSsjuka barn och naturkatastrofer… Och vi har fortfarande inte ens nämnt Gud…

Du har kanske någon gång upplevt Guds närvaro. Kanske väldigt tydligt känt hans kärlek, eller hans nåd, eller hans omsorg, eller kanske att han talade till dig. Visst blir vi glada varje gång någon berättar ”jag kände det verkligen som om Gud var alldeles nära mig”, eller ”det var så tydligt att det var Gud som ville säga detta till mig”. DEN dagen, i den framtiden då Guds rike brutit fram helt och hållet, och då Guds vilja sker helt och hållet, är Gud ständigt nära, vi kan se honom och höra hans röst. Vi sjunger lovsång ansikte mot ansikte och det tar aldrig slut! Vi kommer få se och möta Jesus som gjort allt detta möjligt för oss… Vi kommer att få se in i hans ögon och uttrycka all vår tacksamhet direkt till honom; ansikte mot ansikte…

Som den tösen kan skriva 😉