Jill den förtjusande
Eftersom vi har barn i ”följa-alla-fredagstävlingar-på -TV”-åldern var det igår dags för Talang igen. De har faktiskt varit lite trötta på allt så vi har haft ett par veckors paus, men igår var det dags för semifinal. Då fick vi se en tjej som jag såg redan i första utttagningen. 14 år, enligt sig själv blyg och med dåligt självförtroende går in och sjunger med en sopranpipa som går rakt in i själen och verkar inte fatta själv vad hon gör. Igår var det dags för semifinal så numret, väldigt kort, är lite designat och färgsatt och jäntan, bara 14 ÅR, gör det igen… Hon fick mig att RINGA OCH RÖSTA. Händer aldrig… Bara önskar denna förtjusande unga människa självförtroende och en massa glädje i livet.
Fullträff
Det blev dags för nioåringen att skaffa nya glasögon. IGEN… Vi lånade nog hem 10 par från tre olika butiker i den kedja vi använt oss av tidigare. Efter mycket vånda hade hon bestämt sig för ett par fina plastbågar och vi gick för att beställa. Då visade det sig att de satt för dåligt och att platsbågar ju måste sitta perfekt vid näsroten eftersom de inte går att justera. Oj, vad vi var besvikna. Vi bestämde oss för att vänta över helgen och börja om helt från början på måndagen. Sagt och gjort. Laddade med nytt mod och med en bön om att nu lyckas gick vi först till en butik där det inte fanns något enda hon ville ha trots att expediten också började leta igenom alla vuxenglasögon efter möjliga bågar. Vi åkte vidare; nu till Synsam på Djäknegatan. Där fanns det en massa snygga. Tre par svarta plastbågar, som var det som smällde högst och ett par av dem satt som gjutna. Vi lånade inte ens hem dem, hon visste att hon hittat rätt. Det skulle ta en vecka, men efter två dagar kom sms:et att det fanns glasögon att hämta. Nu sitter de så fint på nästippen och vi är supernöjda. Nioåringen kunde inte sluta le på hela kvällen.
Bra idag
1. Underbar gudstjänst med och för alla åldrar.
2. Har introducerat nioåringen i sudoku. Nu har hon löst två stycken.
3. Alla fyra i dubbelsängen med godis och film.
4. Imorgon är T kompledig.
5. Kravlös kväll i soffan.
6. Fortfarande varm i hjärtat efter gårkvällens besök.
Tack till familjen Alnervik
Det är svårt att förklara vad man känner när man bjudit hem Salome, Edvin och Ruben ”för sista gången”. Hade gärna haft er kvar i Malmö. Får förklara bättre imorgon. Just nu säger jag bara TACK!
Update…
Salome & Edvin har funnits med i vår församling fem år…Underbara och älskade av alla. Edvin har lett oss i lovsång, ibland med trubadurgitarren på sig och använt bibelvisor från min egen barndom, lika övertygande som han nästa gång leder tillsammans med tonåringarna så att det ryker. För det mesta i strumplästen. Edvin har alltid glimten i ögat, sin alldeles egna humor och är seriös i allt han gör. Ödmjuk, tjänande, livsbejakande. Allt detta går också att säga om Salome. En otroligt omsorgsfull människa som gett massor till våra barn och ungdomar alla dessa år. Eftertänksam, godhjärtad och aldrig ett ont ord om någon. Otrolig närvaro i sina möten med människor vilket har märkts inte minst tillsammans med barnen. Också med en massa musikalitet och tillbedjan. Känns som att allt de tar i blir till guld och sådant ska ju inte förgås, inte ens nu när de flyttar ifrån oss. Det lär dröja innan vi sett slutet på allt det ni sått in i människor här i Malmö. Och det mesta vet vi ens inte om… Det viktigaste har aldrig varit att synas från någon estrad. Vänner, grannar… att mötas utan att det bedöms och äras offentligt har varit lika viktigt. Känns hårt att inte få ha dem kvar här men det är bara att lyckönska varje sammanhang som får njuta av gemenskap med dem!


















